En början på något...

Det här är inte min första blogg. Det är inte min enda blogg. Men det är den första bloggen jag har och har haft där jag bara skriver för att det är roligt. Och där jag nästan uteslutande kommer att skriva om IFK Göteborg.

Och varför då inte inleda alltihop med mitt första möte med blåvitt, min första match på Ullevi. (Jag vet, det finns stor risk nu att det blir lite ”hur jag började läsa fantomen här”, men jag tycker att det är en trevlig historia.)

Föreställ er en liten by utanför Göteborg, där den lokala konsumhandlaren, en sann gaisare, lyckats med konststycket att hyra en buss och ordna matchbiljetter till derbyt, IFK Göteborg – GAIS på Nya Ullevi. I den lilla byn handlar de flesta på Konsum och eftersom handlaren är en hedersam man höll de flesta även på Gais. Min arma mor var precis som alla de andra. Hon berättade för mig att vi skulle åka på match. Jag ryckte säkert på axlarna och sa visst.

Konsumhandlaren hade lyckats med att fixa en så kallad dubbeldäckare för den tre mil långa resan till Nya Ullevi. Jag satt längst fram, längst upp.

Utanför arenan stötte jag på min granne, JC. Han stod i kö för att komma in på den blåvita ståplatsläktaren. Min mor och dom andra i konsumklacken drog mot gaisdelen av arenan.

Det är här du skall gå in sa JC.
Okej sa jag.
Men sa mor.

Och den blåvita ståplatsen blev det. Detta inträffade den 18 maj 1988 och inför 18286 åskådare vann IFK Göteborg den välspelade matchen med 1-0. Detta var alltså innan den stora ombyggnationen inför EM 1992 och arenan var verkligen gjord av betong. Jag kommer aldrig att glömma armeringsjärns stängslen som inramade arenan. Jag och JC skrek hela matchen. En del av mig tyckte att det var konstigt att den blåvita klacken skrek ”krossa blåvitt olé olé olé” men vad fan, det var ju härligt ändå.

JC fick åka med på konsumbussen hem, vi satt längst fram, längst upp och sjöng blåvita klacksånger. Min arma mor gav oss sura blickar, man får väl anta att hon skämdes.