Adjö och välkommen tillbaka

Det har varit lika mörkt här på bloggen som det var på Niclas Alexanderssons presskonferens för ett par timmar sedan.

Och den enkla förklaringen till detta är att jag fick nog, av fotboll.
-
Allt började egentligen redan i Basel. Det var jobbigt. Helt enkelt för jävligt. Och jag tänker inte så mycket på matchen, eller straffen. Basel var bättre.
-
Framför allt i slutet. Straff eller inte så tror jag ändå att det hade gått åt helvete, eller inte. Och direkt efter matchen är det Robin Söder som tröstar sina medspelare.

-
När alla spelarna vandrat in i gångarna under arenan kommer Robin in igen och blir i sin tur tröstad av Glenn Hysén. Det är vackert och sorgligt på samma gång och det känns i mitt fotbollshjärta och jag klarar inte hur mycket som helst.

-

-

-

-

-
Och sedan Örebro, och Gais och... ja vad fan skall man säga, jag orkade inte mer.

-
Det har blivit mycket fotboll i år. Eller vad sägs om Gais mot Kalmar i Landskrona? Eller Göteborg FC mot Jonsered? Lemmingsvallen? Backavallen? Eller vad sägs om Lindome mot Sandarna i Div2 dam en fredagskväll? Eller Basel?

-
Dagen efter derbyförlusten vandrade jag in på den nya arenan. Arenachef Jonas tog med oss längst upp på kortsidan.

-
-Det här kommer nog att bli kanon, sa han.
-Fantastiskt, sa kollegan.

Själv hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka.

-
Och idag står jag på kamratgården igen. Niclas Alexandersson redogör för sina beslut och för sin karriär. Lika upprätt och proffsig som vanligt. Sedan pratar han om sin tid i England och hur dåligt han mådde av att se hur det gick för IFK Göteborg där hemma. Då brister det även för Niclas, han tystnar och orden, som under en nästan tjugo år lång elitkarriär alltid har lämnat hans mun i med och motgång, finns inte kvar längre. Allt är tyst. Jag tänker tillbaka på Basel och inser att det var där jag såg Niclas sista stora match i fotbollsvärlden.

-
Niclas går iväg, försöker att samla sig.

-
Det tar ett tag. Strömmen hinner komma tillbaka till Kamratgården under tiden. Och sedan är Niclas tillbaka igen. Han berättar vidare som om ingenting har hänt. Men något har hänt, förutom strömmen. En tanke får fäste. Jag tänker på fotboll igen, i dess mest positiva bemärkelse.

-
Fotboll är ju ganska kul ändå. Vid närmare eftertanke så ångrar jag inga matcher jag sett i år. Alla matcher har sin charm. Erik Lunds debut på Lemmingsvallen, när han får en armbåge i ansiktet av Torbjörn Nilssons son. Och Torbjörns gigantiska solglasögon när han såg på.

-
Och Lindome mot Sandarna på Lindevi en fredagskväll. Det kanske inte låter så festligt men det var samma kväll som blåvitt fick stryk borta mot Ljungskile, så jag slapp iallafall att se det eländet.

-
Jonatan Bergs mål på Backavallen tåls ju att ses igen. Eller varför inte Robin Söders debut i A-laget, i Norge.

-
Det är väl så här det skall vara. Ibland är det upp och ibland är det ner. Tänker på min dotter som helst av allt sover i sitt blåvita matchställ.

-
Börjar fundera på den nya arenan igen. Nu vill jag att den första matchen på den nya arenan skall bli Niclas avskedsmatch, hans hyllningsmatch. Varför inte IFK Göteborg mot Halmstad?

-

Men nu är då tanken att det skall bli liv i bloggen igen. Bla kommer Ralf tillbaka med nya fotbollskolor.