När Alexandersson nickade in trean började jag att fundera. Under första halvlek tänkte jag mest på domaren, känslan var att han hade problem. Men när Niclas gjorde sitt mål blev jag plötsligt förbannad. Hur i helvete kunde detta lag förlora mot Trelleborg på Ullevi? Och efter en stund gjorde Jacob Johansson mål. Hur i helvete kunde detta lag spela oavgjort mot Ljungskile på Ullevi?
Och då kommer Wernblooms mål och det är lika snyggt som de andra fyra. Kan inte komma på en enda allsvensk match där alla mål är drömmål, typ.
Men vad fan, det känns så onödigt. Tror att jag var den enda som lämnade Ullevi missnöjd, några boråsare var säkert missnöjda, men de skiter jag i. Försökte övertala folk runt mig att tänka som jag, gick inte så bra dock.
Det är det här som är så jobbigt med fotboll, det här “tänk om”.
Jaja.
Jaja.
Men något positivt tog jag väl ändå med mig?
Jovisst, välkomstkommittén i Ullevigaraget var kunglig. Jacob Johansson var faktiskt riktigt duktig och Niclas Alexandersson använder verkligen sitt sista krut.
Men mest av allt gillade jag Erik Lund. Som här när han försöker dra byxorna av en boråsare, notera att bilden är tagen utanför Elfsborgs straffområde. Smockan hängde verkligen i luften flera gånger, men Erik bara flinade, stort.
Noterbart: publiksiffra ca 15000, sålda biljetter ca 17000.
2 kommentarer:
Jag förstår hur du tänker Herr Laglund och resonerar själv på liknande sätt. Tror att många inte orkar tänka tanken fullt ut...man är glad över att ha bonkat ellos men de e då faaan att vi ju hade varit i guldstriden på allvar (vi hade tagit det såklart) om det inte vore för bl a dom där matcherna du nämner. Jag brukar hävda inför mina vänner att det inte är i de sista matcherna allt avgörs - utan alla poäng är lika viktiga och i slutändan så svider onödiga poängtapp mot bonkegäng under våren lika mycket som senhöstförluster gör.
Känns som att Blåvitt är Sveriges bästa lag just nu. Vilket lag vi har! Vi har tagit flera titlar även i år, men tyvärr inte den viktigaste...och CL orkar jag inte ens återigen minnas. Jaja, vi får ta nya tag nästa år... Det gäller att lyckas behålla vissa nyckelfigurer i laget nu och ungdomarna hinner dessutom bli ett år äldre.
Ibland får man uppleva matcher med magisk stämning och eminent fotbollspropaganda när Blåvitt är så där överlägsna och spelar så briljant som man vet att dom kan och önskar att dom alltid kunde göra. Jag tänker t ex på Bajen hemma förra året, MFF för några år sedan i hemmapremiären (Hasse Blomquist-show och Bosses allsvenska IFK-tränardebut(?)), och av någon anledning bortamatchen mot Peking i SM-finalen 1984 (herrejösses...minns ni den...Torbjörn hade återvänt) samt givetvis några Uefa-/Europacup/CL-matcher. Dagens match kan väl räknas in i den samlingen!? Oavsett om man är glad eller ej...
(det blev visst väldigt långt det här...som det ofta blir när man kontemplerar kring vårt älskade IFK):)
Jag körde hela mitt resonemang för Ragnar Sigurdsson idag och han höll med. Så nu känns det lite bättre.
Skicka en kommentar