Den senaste tiden har det blivit ett jävla liv. Gång på gång.
Först ut hade vi derbyt Öis-Gais. Biljettförsäljningen gick trögt på Öis sida vilket föranledde Gais-supportrar att uppmana varann till biljettköp i Öis-klacken. Självklart blev det ett jävla liv och Öis stoppade tillfälligt försäljningen av biljetter.
Kort efter att "frälsaren" Alvaro Santos anlände uppdagades det att finansiären av köpet numer var i det närmaste bankrupt, av olika, i varierande grad skumraskaffärer. Öis hade gjort tidernas bästa timing på att plocka på sig lite goa stålars helt enkelt. Men ett jävla liv - det blev det bland Gaisare och blåvita, det kan ni räkna med.
Härnäst i snackisleden gick de blåvita fansens megadebatt om inmarschmusik. Skulle "Heja Blåvitt" bytas ut mot något av flera nyare alternativ? Till sist kulminerade hela hysterin i en välregisserad medielansering av Joel Almes "Snart skiner Poseidon". Självklart blev det ett jävla liv när alla inte alla glada över att denna melodi till sist valdes som ny inmarschmusik.
Sedan hade vi derbyt Gais-IFK, där höga biljettpriser fick blåvita fans på alla håll och kanter att gå fullständigt bananas. Gais biljettboss Johan Gunnebo eldar effektivt igång blåvita fans genom märkliga uttalanden och Facebook-påhopp på både G-P som IFK. Här är utgången ännu inte avgjord utan det är fortfarande ett jävla liv.
Det är 2009 års trend. Kaos, höga röster och öppna bråk.
Vänta bara på summeringen av "ett jävla liv" efter säsongen.
Den listan blir lång.
