Den gråa vardagen lyser på ett dunkelt sätt upp alla missnöjda jävlar där ute. Regnet piskar mot fönsterrutorna, där mitt kaffe innanför står på det gamla träiga bordet som har sett sina bästa dagar. Alla trista och trötta runknissar, som bara hatar och hatar, proppar min inkorg full.Nej, det var inte Marcus Birro som skrev det där. Men det kunde ha varit det. När han på söndagarna bredvid den alltid så förtjusande Nora bräker fram sina poetiska konstverk, på en Öisargöteborgska värd namnet, står världen stilla. Kanske. Men det är, för att använda hans egna ack så slitna ord, jävligt grande allt som oftast.
För jag har ingenting emot Birro, alls inte. Men den senaste tiden har ju vissa saker tenderat att gå till överdrift. Hatet mot andra, och okvädningsorden mot vissa, får ju Marcus att delvis framstå som de han föraktar. Tänkvärt på ett sätt, för nog borde han ha självförtroende nog att stå över de som han själv kallar idioter och runknissar. Det blir lite för mycket dubbelmoral.
Att gräva upp en bra story, för att sedan släppa den på en blogg innan den är publicerad i tidningen, känns ju också som ett självmål av stora mått. Det är saker man får ta, men pajkastningen mellan Robban Laul och Birro den yngre är bara tröttsam.
Så, Marcus, stå över de du föraktar, och gör det du är bra på istället. Hela världen kretsar nämligen inte kring dig.
