Och då kom slutet med en trailer

Det var det. Slutet. Känns bra att Niclas fick ett bra avslut på karriären. Att han bet ihop. Observerade Niclas på uppvärmningen igår och han kunde knappt stå på sin onda fot. Om det inte hade varit hans sista match igår hade han aldrig spelat, han hade aldrig befunnit sig i Helsingborg. Men nu var det bara en match kvar. Nittio minuter av en lång karriär som låtit Niclas spela fotboll över hela världen. Då finns det inga smärttrösklar.

Följde Niclas med kameran under matchen. När man har möjligheten att zooma kommer man nära. Ibland nästan för nära. Man ser Niclas ansiktsutryck och man undrar vad han tänker. Det enda man hör är klackens eviga sång, om Alexandersson. Jag ser Niclas i ögonen och jag hör hyllningarna. Det känns som om jag kommit för nära, som om jag inkräktar på det som bara tillhör honom. Men han är inte sådan, han vill dela med sig av detta, till laget, till fansen, till sin familj, till alla.

Efter matchen pratar vi med Niclas, om hans nya jobb, på Änglagårdsskolan. Han ser fram emot det. Att få dela med sig av det han kan.
- Skall du lära dem lite klackar & grejer? frågar Sportchefen.
- Ja, det blir förhoppningsvis lite av varje, svarar Niclas med ett stort leende.
Niclas är glad. Jag är glad.

På torsdag skall jag visa Niclas filmen om hans sista match på Ullevi. Och någon gång efter det mötet kommer nog en film om "Slutet". Tills dess släpper jag en trailer, med löfte om mer.